Oombedda

Bokomslag för mitt eget höga nöjes skull

Faktiska Vi lever, nyutgåva!

Förstautgåvan av Vi lever är slutsåld, men den finns nu tillgänglig i något reviderad version från Telegram (som gav ut e-bokutgåvan). Bortsett från några korrigeringar och tillägg skiljer sig den nya utgåvan från den förra huvudsakligen genom att inte ha några omslagsflikar, tryck på insidan av pärmen eller färg i bildsektionen. Men annars är den lika stilig, och framför allt går den nu att få tag på från alla stora nätbokhandlar!

Faktiska Vi lever, färdigtryckt!

Nu är Anders Sundins och Peter Alzéns Vi lever – När rocken kom från Gävle inte bara färdigtryckt utan även släppt och köpbar och dessutom firad med en hejdundrande releasefest. 272 sidor i danskt band, ligger väldigt skönt i händerna! Den som är i Gävle kan köpa den i någon av Akademibokhandlarna eller i Alla tiders skivhandel, i Stockholm finns den hos Pet Sounds och på internet finns den att  köpa från GMF. (Den finns även som e-bok från Telegram.)

 

En faktisk diktsamling!

Uppdatering 19/11: nu är galleriet kompletterat med några bilder av den färdigtryckta boken!

Medan Vi lever går iväg till tryck passar jag på att berätta om en bok som alldeles nyligen kom från tryck, även om jag ännu inte fått den i handen. Selected Poems and Songs 2000–2014 av Anthony McVeigh är utgiven av The Chestnut Ward Publishing Foundation i Edinburgh, Skottland, i både häftad och inbunden utgåva. Liten men naggande osv!

Vi lever! Faktiskt omslag!

Och inte bara omslag, utan inlaga och allt! Jag håller i skrivande stund på att göra färdigt formen till Vi lever – När rocken kom från Gävle; en bok om det kokande musiklivet i Gävle med omnejd mellan 1970 och 1990, av Anders Sundin och Peter Alzén med förord av Mikael Strömberg och efterord av Martin Aagård. Fler bilder kommer så småningom, håll tills vidare koll på bokens Facebooksida.

Redan lite mer sand

Fick en annan idé som jag var tvungen att testa lite snabbt. Småfint, men inte rätt. Typografin där på titeln, den var rolig medan jag höll på men nu vet jag inte hur den ser ut längre. Oh well, värt ett försök.

Tripp ett till Arrakis

Här är en första genomförd idé till Dune, även om den inte riktigt blev som jag hade tänkt mig. Har testat lite olika färgsättningar och folieringseffekter, och några är väl för all del ganska trevliga, men jag vill nog hellre ha det lite mer episkt. Återkommer i ärendet!

Andras: Dune

Dune_hylla_600

Jo, det där stället jag skrev att vi skulle återkomma till, hörni: Arrakis. Ökenplaneten. Dune. Min absoluta favoritbok genom åren. Jag kommer nog göra många försök att hitta på något fint till den, och tänkte ge en liten bakgrund.

Jag letade väl som vanligt gröna prickar – markeringen för SF/fantasy – på bokryggarna i Romabiblioteket nån gång alldeles i början av åttiotalet, när jag hittade Arrakis – Ökenplaneten av Frank Herbert. Efter att ha öppnat boken insåg jag, med någon sorts hisnande känsla vill jag minnas, att det var just Dune – jag var mer bekant med originaltiteln efter att ha sett skisser till Jodorowskys misslyckade filmatisering i en bok med bilder av SF-målaren Chris Foss. Jag minns inte hur jag trodde att boken skulle vara, baserat på Foss-bilderna (och några tillhörande Moebiusbilder), men jag blev fullständigt knockad. Ett sådant mäktigt, svindlande, färgstarkt äventyr, utan ett dött ögonblick, som målade vidsträckta panoramor i fantasin… och som fortfarande underhåller och fascinerar mig.

Jag vet inte riktigt hur många gånger jag har läst romanen sedan dess, men härom året fick jag för mig att köpa på mig några olika utgåvor med omslag som jag gillade av olika anledningar (utan att alla för den skull är perfekta), främst förstautgåvan från 1965 (i den lite mindre, lite billigare bokklubbsversionen, men med samma målning av John Schoenherr, den absolut främste Duneillustratören). Och fastän jag bara läser den på engelska nuförtiden, skaffade jag även ett ex av den första utgåvan jag läste – den från 1982 med omslag av Inger Edelfeldt (det ”hör inte till mina stoltheter direkt” enligt henne själv, men jag är lite svag för det, inte bara av nostalgiska skäl).

Bara härom veckan fick jag ett litet återfall och ebayade till mig två ”Dune Trilogy”-boxar från 1977-78, en engelsk och en amerikansk – det är därifrån som NEL-utgåvan (med Bruce Pennington-omslag) respektive Berkley Medallion-utgåvan (med omslag av Vincent Di Fate) kommer. Denna lilla shopping spree föranleddes av upptäckten av den här inbundna utgåvan, exklusiv för Barnes & Noble, som jag definitivt kommer att införskaffa snart:

Sen kan det nog räcka för ett tag, för de flesta övriga utgåvor är ganska fula… men en annan utgåva jag ändå funderar på har egentligen ganska trist design, MEN en väldigt snygg målning gjord av en svensk vid namn Henrik Sahlström, och historien bakom är värd att läsa!

Vad jag helst vill ha i en Dune-illustration är en skymt av storslagenheten, av äventyret, av elegansen. Gerry Graces målning till åttiotals-NEL-pocketen (mitt mest lästa ex) är kanske lite banal, men extra trevlig då omslagen till de fem första delarna i bokserien bildar ett kontinuerligt motiv. Men ännu viktigare på omslaget är ändå typografin: titeln ”Dune” är i sig så otroligt tacksam att det är synd och skam att inte ge den en ordentlig logotyp-behandling. På omslagsserien med Gerry Grace-målningarna har titlarna designats av Howard J. Shaw, och även om själva ordet ”Dune” inte ser direkt sensationellt ut på första delen, så är det framför allt i uppföljarna, med text ovanför eller nedanför ”Dune”, som titlarna blir riktigt stiliga. Även den tidigare serien NEL-utgåvor, med målningar av Bruce Pennington och texten satt i typsnittet URW Giorgio (eller något tidigare som legat till grund för Giorgio), har en fin, episk känsla.

 

Men den ikoniska Dune-loggan framför alla är den som ses på bl.a. Berkley-pocketarna och Putnam-utgåvan från 1984. Den verkar inte bygga på något tidigare existerande typsnitt utan har förmodligen specialdesignats, möjligtvis av Jeremiah B. Lighter (stilen användes även till otaliga andra Herbert-titlar). Typsnittet går inte att få tag på i någon sorts original, men har återskapats i ett par olika gratisfonter, ”Classic Dune” och ”Orthodox Herbertarian”, både med sina för- och nackdelar, och inget av dem perfekt. Jag är dock väldigt sugen på att använda något av dem till att göra en egen serie omslag med de klassiska bokstavsformerna, fast jag har beslutat mig för att inte ha med just ordet ”Dune” (även om jag tycker det är OK att ha med det även på svenska omslag).

(När jag ändå är inne på det – jag gillar Legenda-omslaget från ’84 eftersom just den affischen (av Tom Jung?) är den bästa enskilda saken med Lynchs huvudsakligen bedrövliga filmatisering, och den spinkiga typografin ser bra ut i kombination med filmloggan i nederkant. Även användandet av en detalj av affischen till uppföljaren ”Ökenplanetens messias” funkade fint.)

Det kommer nog att bli många försök till Dune-omslag från min sida – men utan ordet ”Dune”, då, trots allt. Jag får satsa på att göra ”Arrakis” snyggt. Jag är sugen på att göra redigt illustrativa omslagsmålningar, som i kombination med det där klassiska typsnittet kan bli ordentligt åttiotalskitschiga… men främst vill jag nog testa någonting kalligrafiskt. Och, och, och… ja vi får se. Det skulle ju vara kul att få till någonting riktigt… episkt. Värdigt romanen.

Wellsapalooza!

Den här idén föddes parallellt med Jules Verne-omslagen som jag kickade igång bloggen med. Det var den journalistiska stilen i Världarnas krig som gjorde att jag ville göra en rad ”realistiska” omslag som kontrasterade starkt mot den mer romantiska Verneserien.

Jag måste brasklappa lite: det råder viss osäkerhet kring årtalen som de olika böckerna har givits ut på svenska. Tider skola komma… fick jag tag på i en Bonniers-utgåva från 1936, men det visade sig vara manuset till William Cameron Menzies filmatisering – förvisso skrivet av Wells själv, men aningen förvånande att det blivit utgivet på svenska när själva romanen inte verkar ha blivit det. Jag valde att använda samma titel som filmen, Tider skola komma… (Things to Come på engelska) fastän den engelska romantiteln är The Shape of Things to Come. Inte fick jag någon brödtext att lägga in i omslaget heller, men lite brottstycken från filmmanuset funkade fint det med.

Det finns lite olika titelvarianter på Första männen på månen också, men jag använde samma som till det tidigare omslaget jag gjorde – den var ändå mest likt den engelska titeln.

En sak till: mitt under arbetet med omslagen blev jag påmind om att det gjorts några engelska Wells-omslag med liknande ”tidningstema”; jag hade sett dessa tidigare men glömt bort, och tror att min egen idé ändå kom till av sig själv, så att säga. Dessutom tycker jag att koncepten skiljer sig åt tillräckligt för att jag inte borde skrota mina.

Illustrationerna är mina egna bortsett från den till Första männen på månen som kommer från The Moon: Considered As A Planet, A World, And A Satellite av James Nasmyth och James Carpenter, 1885. Några av bilderna skulle behöva lite mer jobb – och lite mer mystik! – men det är dags att gå vidare till nya projekt.

Hundar och kaniner

Det var på tiden! Äntligen har jag fått ur mig någonting nytt, och det till ett par gamla favoritböcker. De här har legat och jäst ett bra tag, jag har haft en idé i huvudet som jag inte har lyckats få få till när jag väl har suttit och jobbat med den… men så plötsligt slank jag in på ett litet, litet sidospår och vips så funkade det och blev klart på ett kick. (Tja, jag hade kunnat jobba mer med dem, men då hade jag nog snart blivit missnöjd igen…)

Här nedan ser ni några misslyckade varianter av ursprungsidén…

Det andra favoritstället vi kommer att återvända till

Jag har faktiskt fortsatt med ännu fler H. G. Wells-omslag, efter en stadigare idé som jag har gått med ett tag. MEN jag har ju sagt att jag måste slå emellan med nåt annat först, så jag gjorde en liten skiss igår på DEN ANDRA boken som mer eller mindre ligger till grund för hela den här bloggen. För medan jag kommer att återvända många gånger till trakterna kring London för att hitta den perfekta stämningen för de trebenta marsmaskinerna, kommer jag även att göra många resor till ökenplaneten Arrakis för att försöka att göra det definitiva svenska pocketomslaget till Frank Herberts Dune.

Jag kommer att skriva lite om det senare. Tills vidare får det räcka med den här skissen. Ganska platt, och målningen är inget att hänga på galleri precis, och jag kunde aldrig riktigt bestämma mig för om jag skulle ha med ordet ”Dune” eller ej (och just nu har jag nog ångrat mig på den punkten)… men jag blev för trött för att jobba vidare. Idén får vila lite, så får jag se om den är värd att göra nånting av eller inte.

Och man kan ju alltid fuska lite genom att retrofiera den till en sliten gammal pocket! Så då gör jag väl det. Ursäkta.