Andras: Dune

Dune_hylla_600

Jo, det där stället jag skrev att vi skulle återkomma till, hörni: Arrakis. Ökenplaneten. Dune. Min absoluta favoritbok genom åren. Jag kommer nog göra många försök att hitta på något fint till den, och tänkte ge en liten bakgrund.

Jag letade väl som vanligt gröna prickar – markeringen för SF/fantasy – på bokryggarna i Romabiblioteket nån gång alldeles i början av åttiotalet, när jag hittade Arrakis – Ökenplaneten av Frank Herbert. Efter att ha öppnat boken insåg jag, med någon sorts hisnande känsla vill jag minnas, att det var just Dune – jag var mer bekant med originaltiteln efter att ha sett skisser till Jodorowskys misslyckade filmatisering i en bok med bilder av SF-målaren Chris Foss. Jag minns inte hur jag trodde att boken skulle vara, baserat på Foss-bilderna (och några tillhörande Moebiusbilder), men jag blev fullständigt knockad. Ett sådant mäktigt, svindlande, färgstarkt äventyr, utan ett dött ögonblick, som målade vidsträckta panoramor i fantasin… och som fortfarande underhåller och fascinerar mig.

Jag vet inte riktigt hur många gånger jag har läst romanen sedan dess, men härom året fick jag för mig att köpa på mig några olika utgåvor med omslag som jag gillade av olika anledningar (utan att alla för den skull är perfekta), främst förstautgåvan från 1965 (i den lite mindre, lite billigare bokklubbsversionen, men med samma målning av John Schoenherr, den absolut främste Duneillustratören). Och fastän jag bara läser den på engelska nuförtiden, skaffade jag även ett ex av den första utgåvan jag läste – den från 1982 med omslag av Inger Edelfeldt (det ”hör inte till mina stoltheter direkt” enligt henne själv, men jag är lite svag för det, inte bara av nostalgiska skäl).

Bara härom veckan fick jag ett litet återfall och ebayade till mig två ”Dune Trilogy”-boxar från 1977-78, en engelsk och en amerikansk – det är därifrån som NEL-utgåvan (med Bruce Pennington-omslag) respektive Berkley Medallion-utgåvan (med omslag av Vincent Di Fate) kommer. Denna lilla shopping spree föranleddes av upptäckten av den här inbundna utgåvan, exklusiv för Barnes & Noble, som jag definitivt kommer att införskaffa snart:

Sen kan det nog räcka för ett tag, för de flesta övriga utgåvor är ganska fula… men en annan utgåva jag ändå funderar på har egentligen ganska trist design, MEN en väldigt snygg målning gjord av en svensk vid namn Henrik Sahlström, och historien bakom är värd att läsa!

Vad jag helst vill ha i en Dune-illustration är en skymt av storslagenheten, av äventyret, av elegansen. Gerry Graces målning till åttiotals-NEL-pocketen (mitt mest lästa ex) är kanske lite banal, men extra trevlig då omslagen till de fem första delarna i bokserien bildar ett kontinuerligt motiv. Men ännu viktigare på omslaget är ändå typografin: titeln ”Dune” är i sig så otroligt tacksam att det är synd och skam att inte ge den en ordentlig logotyp-behandling. På omslagsserien med Gerry Grace-målningarna har titlarna designats av Howard J. Shaw, och även om själva ordet ”Dune” inte ser direkt sensationellt ut på första delen, så är det framför allt i uppföljarna, med text ovanför eller nedanför ”Dune”, som titlarna blir riktigt stiliga. Även den tidigare serien NEL-utgåvor, med målningar av Bruce Pennington och texten satt i typsnittet URW Giorgio (eller något tidigare som legat till grund för Giorgio), har en fin, episk känsla.

 

Men den ikoniska Dune-loggan framför alla är den som ses på bl.a. Berkley-pocketarna och Putnam-utgåvan från 1984. Den verkar inte bygga på något tidigare existerande typsnitt utan har förmodligen specialdesignats, möjligtvis av Jeremiah B. Lighter (stilen användes även till otaliga andra Herbert-titlar). Typsnittet går inte att få tag på i någon sorts original, men har återskapats i ett par olika gratisfonter, ”Classic Dune” och ”Orthodox Herbertarian”, både med sina för- och nackdelar, och inget av dem perfekt. Jag är dock väldigt sugen på att använda något av dem till att göra en egen serie omslag med de klassiska bokstavsformerna, fast jag har beslutat mig för att inte ha med just ordet ”Dune” (även om jag tycker det är OK att ha med det även på svenska omslag).

(När jag ändå är inne på det – jag gillar Legenda-omslaget från ’84 eftersom just den affischen (av Tom Jung?) är den bästa enskilda saken med Lynchs huvudsakligen bedrövliga filmatisering, och den spinkiga typografin ser bra ut i kombination med filmloggan i nederkant. Även användandet av en detalj av affischen till uppföljaren ”Ökenplanetens messias” funkade fint.)

Det kommer nog att bli många försök till Dune-omslag från min sida – men utan ordet ”Dune”, då, trots allt. Jag får satsa på att göra ”Arrakis” snyggt. Jag är sugen på att göra redigt illustrativa omslagsmålningar, som i kombination med det där klassiska typsnittet kan bli ordentligt åttiotalskitschiga… men främst vill jag nog testa någonting kalligrafiskt. Och, och, och… ja vi får se. Det skulle ju vara kul att få till någonting riktigt… episkt. Värdigt romanen.